Grå kärlek <3
De är ganska påhittiga de där två...
Nu mera sover de där två ute på nätterna, de verkar ganska nöjda. Ponnyer som de är så är de nöjda så länge det finns mat! Igår gjorde jag någonting jag längtat efter att få göra, trotts att jag egentligen inte får än (för min skull) så satt jag upp på Skrållan, min fina lilla ponnyn. Kunde helt enkelt inte låta bli nu när hon äntligen är friskförklarad! Blev 5 min skritt på lång tygel, både jag och Skrållan tyckte nog att det var ganska lagom. Det kändes bra så länge jag satt på hästen men när jag hade suttit av kändes det nästan som att bäckenet skulle gå av på mitten... Inser att det kommer att ta lång tid att komma tillbaka, kan inte ens tänka mig hur lång tid det kommer ta innan jag kan sitta ner i trav och galopp igen. Har många timmars rehabilitering framför mig... Men vad gör det? Skrållan behöver lika mycket tid som jag.
När jag var klar med henne var det Villes tur, lite longering med sadel och träns sen de vanliga från marken. Stå på pallen bredvid honom, klappa på sadeln och hänga lite lätt över honom. Sätta foten i stigbyglen och hoppa som att jag skulle sitta upp. Igår gick vi ett halvt steg längre, istället för att bara stå med foten i stigbyglen och hoppade på marken hoppade jag upp så långt att jag var över honom som att jag skulle lägga över benet fast jag stannade där och stod i stigbyglen en kort stund innan jag hoppade ner igen. Han brydde sig inte det minsta! Tar löjligt små steg, är medveten om det, jag förstår om ni tycker det men med tanke på att Ville inte är den lättaste ponnyn och jag inte alls är i skick för att rida in överhuvudtaget egentligen så vill jag befästa varje steg ordentligt innan vi går över till nästa.
